Områdets och husens historia

Utdrag ur Kulturarvsenhetens rapport om kulturmiljövård som Malmö Museer har givit ut:

Fram till första världskriget hade bostadsbyggandet till den allra största delen skett i privat regi av byggmästare – stat och kommun saknade styrmedel för att påverka. Hyreshus byggdes på spekulation och marknadskrafterna styrde helt och hållet. Under den stora bostadsnöden som uppstod i slutet av 1910-talet ingrep städerna själva och lät uppföra nödbostäder för att lindra bostadsbristen. 

1928 anammades begreppet Folkhemmet av den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson. Idéerna om folkhemmet byggde på en närmast utopisk uppfattning, att det är möjligt och önskvärt att genom rationell planering och tillrättaläggande av samhället skapa lyckliga medborgare. Denna så kallade sociala ingenjörskonst och uppfattningarna om folkhemmet är fundamentala för förståelsen av efterkrigstidens byggande.

På 1930-talet hade Sverige en, i jämförelse med övriga Europa, mycket låg bostadsstandard. Folkets dåliga levnadsvillkor ansågs ligga bakom den låga nativiteten som makarna Gunnar och Alva Myrdal slog larm om i sin skrift Kris i befolkningsfrågan. Låga födelsetal sågs som ett hot mot hela landets ekonomi. Bostadsfrågan kom att spela en allt större roll i politiken. Att bygga kom att bli en metafor för framväxten av folkhemmet. Men även i realiteten blev bostadsförsörjningen en viktig del i uppbyggnaden av folkhemmet. Ett stort bostadsbyggande blev också ett medel att hålla nationens ekonomi igång.

Den socialdemokratiska regeringen grundlade under 1930-talet den bostadspolitik som bildade utgångspunkt för bostadsbyggandet under efterkrigstiden. En stor utredning tillsattes och så småningom genomfördes en rad kraftfulla statliga åtgärder för att kunna bygga bort trångboddheten i landet och förbättra bostads- och därmed levnadsstandarden.

I utredningens slutbetänkande 1945 formulerades målsättningen: att skapa goda och sunda bostäder till överkomligt pris för alla medborgare. 

Ett av de viktigaste resultaten av den bostadssociala utredningens arbete blev att en generell statlig långivning infördes 1942. Detta innebar att all bostadsproduktion – såväl privat som kommunal eller kooperativ – kunde få förmånliga lån under förutsättning att vissa minimikrav på lägenheterna tillgodosågs. Visserligen var villkoren något mindre fördelaktiga för de privata byggherrarna men principen kom att bli av central betydelse för det svenska bostadsbyggandet under efterkrigstiden. Genom dessa statliga bostadssubventioner kom Sverige att få en jämn och hög bostadsstandard, genomsnittligt högre än i många andra motsvarande länder.

Syftet med de generella bostadslånen var att undvika segregation i form av kategoriboende – som till exempel i de så kallade barnrikehus som uppförts under 1930-talet avsedda för en viss kategori familjer. Man upphörde nu med att bygga barnrikehus, men denna typ av ”social-housing” var och förblev vanlig i flera andra länder. För familjer med låga inkomster infördes istället ett ekonomiskt stöd i form av bostadsbidrag. Utredningen förespråkade att man skulle bygga lägenheter som bestod av två rum och kök, vilket ansågs lämpligt för en familj med två barn. Hyran skulle inte överstiga en femtedal av en industriarbetares lön.

Östra Sorgenfri

Östra Sorgenfri utgör en intressant och blandad stadsmiljö med en heterogen och komplex prägel. Bebyggelsen har tillkommit från mitten av 1800- talet och framåt och området har kontinuerligt ändrat skepnad under 1900- talet. Det har ett oregelbundet, traditionellt gatunät. Det finns intressanta exempel på stadsplaner från olika tider: kvartersstad, hus i park och grannskapsenhet. 

Östra Sorgenfri är ett relativt väl avgränsat bostadsområde som avgränsas i norr av S:t Pauli södra kyrkogård och Sorgenfri industriområde, i väster av Nobelvägen, i öster av järnvägen (Kontinentalbanan) och i söder av Amiralsgatan. Namnet stammar från gården Sorgenfri som var belägen i dagens kvarter med samma namn. Gårdsnamnet kan i sin tur troligen härledas till det danska slottet Sorgenfri. Fram till början av 1970-talet benämndes Östra Sorgenfri, tillsammans med Västra Sorgenfri, som Mellersta Förstaden.

Området bestod fram till början av 1930-talet främst av åkermark med ett flertal gårdar, varav en var Sorgenfri farm. Längs Spånehusvägen fanns dock bebyggelse i form av lantliga gatuhus. Östra Sorgenfri var ursprungligen en spontant framvuxen arbetarstadsdel och 1924–25 uppfördes nödbostäder intill Sorgenfri farm. Dessa provisoriska, röda träkåkar med vita knutar, de så kallade Sorgenfribarackerna eller Hollywood, revs först 1965 och då fanns det ännu cirka 200 boende här. Nödbostäderna placerade området långt ner i Malmös sociala hierarki och även barnrikehusen, som byggdes längs Nobelvägen i mitten på 1930- talet, bidrog till detta. Befolkningen bestod huvudsakligen av arbetarklass, yrken som chaufför, trädgårdsarbetare och butiksbiträde var vanliga.

Idag är Östra Sorgenfri ett mycket blandat bostadsområde som delvis bildar gräns mellan stenstadens slutna kvartersbebyggelse och förstadens öppna lamellhusbebyggelse. Området präglas av lamellhus från 1930- och 40-talen samt bebyggelse i form av halvslutna gårdar från 1950- och 60-talen.